En dag vid Okavangodeltat

Möt stillheten i Botswana

Solen stiger snabbt i gryningen och frukosten får vänta tills lite senare, det finns viktigare saker att göra innan solen har värmt upp deltat alltför mycket. Du sträcker på dig och väcker alla muskler och leder till liv i gryningsdunklet efter att ha kommit ut ur tältet och drar in den svala, rena morgonluften så lungorna också piggnar till. Det är lite kyligt, men inte länge till. Redan klädd för dagens äventyr samlas du och de andra äventyrarna kring guiden, som har förberett kaffe, thé och hårda skorpor, ”rusks” till alla och det ni doppar skorporna i den varma drycken och äter under tystnad. Det är som en underförstådd överenskommelse att ingen vill störa tystnaden här ute, det finns inga bilar, inga gatlyktor, ingenting utom natur så långt ögat och örat kan nå. Bara orörd natur, och så ert lilla tältläger förstås och de låga mokoro-kanoterna som är uppdragna intill lägret. Ni lyssnar istället efter andra ljud, fåglar som vaknar och gör sig tillkänna, löv som prasslar lågt i den svala morgonbrisen. Någonstans i närheten hör ni ljudet av träskelefanter som redan börjat äta, knakandet av trädstammar avslöjar dem när de helt enkelt välter träd för att komma åt de goda löven.

Efter kaffet ger ni er iväg ut i våtmarkerna, till fots med guiden i spetsen för er lilla kolonn och alla är på helspänn. Förutom fåglar och elefanter finns det krokodiler, lejon och andra fyrfota djur som är skygga och som kräver sin respekt av alla besökare. De har inget emot er, så länge ni respekterar deras personliga sfär – något guiden är väl medveten om och håller koll på så ingen kommer för nära. Efter gryningens fotvandring i Okovangodeltat, ni är ute i nästan två timmar, har solen kommit högre upp på himlen och dunklet är ersatt av en blå, molnfri himmel och luften är klart varmare. De långärmade tröjorna åker av när ni slår er ner för den riktiga frukosten under bar himmel. Nu är det ingen som är tyst, alla pratar om gryningens höjdpunkt, en liten flock vildhundar ni råkade på medan de jagade. Guiden hade inte förväntat sig att ni skulle se dessa sällsynta djur – de är nämligen nästan utrotade med ca 6 000 kvar i hela Afrika – och blev själv väldigt exalterad när hon lade märke till dem och gjorde er uppmärksamma på deras närvaro i det höga gräset. Lejon har ni sett flera gånger på era andra safaris, likaså elefanter och gott om olika antiloper, men vildhundar får ni kanske aldrig se igen.

När frukosten är avklarad har solen värmt upp luften så pass att solhattarna åker på, solskyddskräm smetas ut på utsatt hud och vattenflaskor fylls på igen. Guiden propsar på att alla dricker gott om vatten hela tiden, det är lätt att glömma att man är i ett väldigt hett land när det är så mycket grönska i alla nyanser omkring er, men solen glömmer inte. Ni kliver nu ner i mokoro-kanoterna, två och två i varje, med en lokal båtsman som står upp i aktern och för er framåt genom att använda en lång stav som han använder istället för en åra. Vattnet är bara någon decimeter från er i de låga kanoterna, som var och en består av ett enda stycke trä; de är urkarvade ur en enda trädstam vardera med väldigt låg reling. Kanoterna far fram över det stilla vattnet i tystnad och ni kan fokusera på naturens ljud och grönskan omkring er istället. Ni är på väg till en annan ”ö” i deltat, där ni ska äta lunch och gå på en eftermiddagssafari. Någon dåsar till i en av kanoterna och ljudet av låga snarkningar blandas med naturens, någon fnissar till och du ler där du halvligger i den låga mokoro-kanoten, med blicken i den klarblå himlen och en längtan att doppa handen i det klara vattnet, något du minns att guiden avrått från. Det här är en dag att minnas och du försöker memorera alla sinnesintryck och inser att den största upplevelsen i Okovangodeltat faktiskt är stillheten och tystnaden, även om inget faktiskt är stilla eller tyst.